Raggsockar, dumlekakor och tennisarm.
Fick något ryck och har pillat med ett litet projekt jag har haft i kikaren ett tag nu. Detta resulterade i tennisarm, dåliga matvanor och dålig blodcirkulation, aka kalla fötter. Känner mig rätt nöjd ändå såatte.. Tvn står på som tidsfördriv, jag målar naglarna gult och försöker andas med min täppta näsa. Imorgon är det måndag och repetitionsföreläsning står på schemat, haffa Boman för handledningsgrej, samt ta tag i själva tentapluggandet. Hej kom och hjälp mig. Nu kör vi. Mörkaste månaden. Dags att gräva ner sig i plugg. Denna bild får välkomna november.
Blå känslor i natten.
Lite så här vi jobbar idag.
När orden inte räcker till.
När man har manliga beundrare samt när man försöker hitta färg i denna gråskala till Linköping är det lätt att ens kök kan se ut så här. Inget fel med det. Växter bidrar till syre har jag hört.
Dumlekakor.
Damn it. Min roomie är smart. Hon har bakat dumlekakor och kom ut med två stycken på en tallrik till mig. Jag vet, känner mig som en drottning som blir serverad. Igår bakade min andra roomie morotskaka och bjöd på. Nåväl, en liten anekdot. Tillbaka till dumlekakorna. Hur som helst. Första var fantastiskt god och jag plockar upp kaka nr två. Tar en tugga och känner bara... det här är inte dumle. Nej. Det var en kaka med äpplemos i. ÄPPLEMOS. Fruktansvärt. vedervärdigt. vilken besvikelse! jag ville ju ha dumle. äpplemos.. vad är det för fasoner.
Hon har slutat fråga mig om jag vill ha hennes krämer hon gör på vecklig basis. Men det här, att smussla in mos och skit i kakor, det var ett mycket smart steg. Gick nästan på det.
Vad var det som kändes så magiskt?
Den här stan som gör mig så hög
Den här stan kan få mig så låg
Den här stan får aldrig nog
Av saker som går sönder
Tyckte de sjöng som änglar när jag kom
Men jag måste ha varit galen
Vad var det som verkade så stort?
Vad var det som kändes så magiskt?
Jag är sjuk. Ynklig. Patetisk. När allt annat känns bra, det vill säga, när jag för en gångs skull känner mig fit for fight psykiskt. Ja då måste självklart min fysiska del mucka. Mucka gräl. Dumma skithals. Dumma ömma kropp. Du är patetisk. Så vad finns det att göra? Inte mycket. Ligga i soffan, titta på nonsensprogram och dricka honungsvatten. Vill ge Justin Bieber en käftsmäll på tvinsreklamen. Proactive my ass.
Lisa var otroligt söt och stack till hemköp och införskaffade nyponsoppa och glass till mig. OCH, som om inte det var nog så överraskade hon mig även med en marabou mjölkchoklad. Herregud. Man kunde bli salig för mindre. Självklart spiller jag ut nyponsoppan på mitt vita täcke. Nu rumlar täcket fint i tvättmaskinen.
Lite oprah på det och sen ska jag försöka tvätta av mig all tigerbalsam och ge mig iväg till Stångåstadens kontor. Det vankas kontraktskrivning idag. Bär mig.
Den här stan kan få mig så låg
Den här stan får aldrig nog
Av saker som går sönder
Tyckte de sjöng som änglar när jag kom
Men jag måste ha varit galen
Vad var det som verkade så stort?
Vad var det som kändes så magiskt?
Jag är sjuk. Ynklig. Patetisk. När allt annat känns bra, det vill säga, när jag för en gångs skull känner mig fit for fight psykiskt. Ja då måste självklart min fysiska del mucka. Mucka gräl. Dumma skithals. Dumma ömma kropp. Du är patetisk. Så vad finns det att göra? Inte mycket. Ligga i soffan, titta på nonsensprogram och dricka honungsvatten. Vill ge Justin Bieber en käftsmäll på tvinsreklamen. Proactive my ass.
Lisa var otroligt söt och stack till hemköp och införskaffade nyponsoppa och glass till mig. OCH, som om inte det var nog så överraskade hon mig även med en marabou mjölkchoklad. Herregud. Man kunde bli salig för mindre. Självklart spiller jag ut nyponsoppan på mitt vita täcke. Nu rumlar täcket fint i tvättmaskinen.
Lite oprah på det och sen ska jag försöka tvätta av mig all tigerbalsam och ge mig iväg till Stångåstadens kontor. Det vankas kontraktskrivning idag. Bär mig.
If we want it it's right.
Ingen höst utan Thomas Dybdahl.
Idag har jag inte lämnat lägenheten. Jag har gått omkring i omatchande kläder (rosa hello kitty-pyjamasbyxor) och en otroligt omatchande svartrandig långärmad från Ginatricot. Otroligt fult men sjukt bekvämt dock. Mycket chill dag egentligen. Läst lite om Asplunds nedkrankning på alla andra sociologiska teorier (humor), lyssnat på p1 och lagat matlådor samt fått en hjärtattack av min egna spindelbild som jag sent igårkväll satte upp på kylskåpsdörren. Självklart glömmer jag detta idag och Elsa får uppleva ett innerligt "jag-dör"-skrik via telefon. Hon har vant sig. Jag undrar hur många dagar det ska gå tills jag slutar skrika och får frid med bilden.
Nåväl. En höstdag som denna så ska jag inte klaga. Jag har ju t.o.m. fått sovmorgon, göra saker och ting i min takt. No stress. En kopp te och lite kladdkaka och jag är riktigt nöjd. Contente. Suger på detta ord och känner mig tillfreds med tillvaron, med mig själv, med mycket. Min mur är mitt fall men min mur är även det bästa med mig. Det inser jag nu. Vill jag verkligen bli av med den? Riva den? Låta någon annan riva den? Jag vet inte. Den kommer bli mitt fall men den har räddat mig i svåra situationer. Mot fiender. Det är min trojamur. Men vi vet ju alla hur den historian slutar.
Ibland blir jag så imponerad över mitt sätt att handskas med saker och ting. Diskuterade detta med min vän. Med lite finare ord kom vi fram till att jag mer eller mindre är känslokall. Eller ja, kanske inte direkt men att jag ältar inte utan lever med mottot w h a t e v e r och har därför väldigt lätt för att släppa taget om t.ex. människor. Men det kan väl inte vara normalt att bara släppa en person som stått en nära -bara sådär-? Jo. För mig är det det. Mitt hjärta slår stadigt. Stabilt. Starkt. Tycker du synd om mig? Gör inte det. Min mur är det finaste jag har. Men en vacker dag kommer även Trojas murar att falla.
“hvorledes kan min, hva vi kaller for livskvalitet, beholdes eller bli høyere? og livskvalitet går overhodet ikke på hva man har, men hvordan man føler man er og hvorledes det er; hva er det som gleder oss?”
/Arne Næss
Det är så klyschigt.
Hösten är här. Mörker. blabla. Blir så trött. Den årliga banala klyschan. Men ändå. Ändå är det samma visa, varje år. Att jag aldrig lär mig, att jag inte tröttnar på att klaga. Misär hit och elände dit. Varför ska det vara så himla svårt? Hösten ÄR såhär. Det är ingen direkt överraskning längre, ändå så överrumplas jag ständigt av hur jobbigt och segt allting blir när löven faller, det blir mörkare och vinden piskar en i ansiktet när man cyklar till universitet. Det är lite som en stormig romans. I början är det lite charmigt att löven skiftar i färg, det är mysigt att kura in sig i tjocka halsdukar. Men sen. Sen ramlar poletten ned och man blir tjurig, arg, deprimerad och likgiltig till allt vad det nu är. Jag talar om mig själv så klart. Det är jobbigare att kliva upp på morgonen. Idag var jag övertygad om att jag skulle "försova" mig. Stängde t o m av alarmet. Kunde dock inte hålla mig längre utan behövde kissa 20 minuter senare, och då var det kört. Lika bra att kliva upp när man ändå var uppe liksom. Nä jag vet inte. Jag vet inte alls.
