Hösten är här. Mörker. blabla. Blir så trött. Den årliga banala klyschan. Men ändå. Ändå är det samma visa, varje år. Att jag aldrig lär mig, att jag inte tröttnar på att klaga. Misär hit och elände dit. Varför ska det vara så himla svårt? Hösten ÄR såhär. Det är ingen direkt överraskning längre, ändå så överrumplas jag ständigt av hur jobbigt och segt allting blir när löven faller, det blir mörkare och vinden piskar en i ansiktet när man cyklar till universitet. Det är lite som en stormig romans. I början är det lite charmigt att löven skiftar i färg, det är mysigt att kura in sig i tjocka halsdukar. Men sen. Sen ramlar poletten ned och man blir tjurig, arg, deprimerad och likgiltig till allt vad det nu är. Jag talar om mig själv så klart. Det är jobbigare att kliva upp på morgonen. Idag var jag övertygad om att jag skulle "försova" mig. Stängde t o m av alarmet. Kunde dock inte hålla mig längre utan behövde kissa 20 minuter senare, och då var det kört. Lika bra att kliva upp när man ändå var uppe liksom. Nä jag vet inte. Jag vet inte alls.