Fniss. Vem har kunnat undgå att det är alla hjärtans dag imorgon? Inte jag. Blir lika fascinerad i år att folk är så engagerade. Självklart försöker de flesta dra på attityden "va? oj, gud det är ju så överskattat, nej vi har inte planerat något särskilt". Eller hitta andra jargoner: "nej jag och min kompis ska ut och dricka vin och dansa och fullständigt skita i allt vad män heter! vem behöver en man?!" fast ändå vill man ändå bara ha någon, iallafall just den kvällen.

Fniss.

Herregud, jag lever, jag överlever. Jag gråter, jag DÖR inte. Förvånansvärt hur mycket man hinner tänka en sömnlös natt. Okej, tillbaka till rubriken. Lyssnade på With or without you, och frasen "you give and you give, and you give yourself away". Och då slog det mig. Han fick mig aldrig. Jag delade aldrig något, han fick inte mig, han fick inte veta något om mina tankar, mina känslor och mitt inre. Han fick inte lov. Det ger mig lite tröst faktiskt. Har inte förlorat mig själv. Trots allt. Jag är här. 
Å andra sidan är det lite sorgligt att jag aldrig fick ge av mig själv när jag efter typ, 9 månader, insåg att jag faktiskt ville att han skulle få ta del av mina innersta tankar. Men, när jag ställer upp det på det här viset så blir det mer övergripligt, hanterbart. Det är lugnt. 

Han gick vidare. Deal with it. Ibland hatar jag att jag älskar beteendevetenskap. Vad säger man? Yrkesskadad? Jag tänker, vrider och vänder, jag har blivit min alldeles egna fallstudie. Jag analyserar och reflekterar över mitt handlande, mitt agerande och varför jag reagerar som jag gör. Jag måste förstå. Det är så jag fungerar. Jag funderar, vrider och vänder, förstår. Och när jag har förstått, då kan jag bearbeta, och till slut, gå vidare och släppa taget.
För en sak är säker, jag ältar inte. Man får inte blanda ihop älta med att jag analyserar och vrider och vänder. Det är bara en fas. När den är över kan jag släppa, och då går jag vidare. No turning back. Och det är väl just det som eventuellt känns lite jobbigt. JAg vet att om jag verkligen verkligen släpper honom nu, då skulle jag aldrig återvända. Även om han skulle vilja. Så jag brottas lite där med tankarna "jo men det blir nog vi tillslut" till å andra sidan "anna, han har en flickvän, fatta.". Som jag sa, bearbeta och släppa.

Men när jag tänker tillbaka på att han aldrig fick mig, så blir jag lugnt. Frågor på detta?

Jag vet att livet inte är så simpelt som jag beskriver just nu, att man bara kan bestämma sig och att känslor är svart eller vitt. Men jag förstår att det är såhär cirkeln går. Jargonen. Blir jag ledsen ska jag gråta, hugger det till i hjärtat ska jag låta det hugga tills det går över, jag ska inte ignorera det. Men det är okej. Det är en fas. Jag dör ju inte. Jag tror mig vara i början av bearbetningsfasen, så behöver fortfarande lite distans till allt för att inte hamna snett. Men den där distansen är viktig, och det är inget personligt mot er som drabbas, utan det är för min skull för att kunna bearbeta så bra som möjligt.

I slutändan så känns det som en utanför-kroppen-upplevelse där jag ser mig själv agera och handla som jag gör. Kan inte låta bli att fnissa. Ironins ironi har inträffat. Men det är kul, det är nytt och precis som min header säger, jag vet ju inte vad som dyker upp. Åter till beteendevetenskapen; det är alltid spännande och intressant (kanske inte alltid lika kul) att upptäcka nya känslor och sidor hos sig själv. Men man är komplex, man utvecklas. Kära vänner, jag tar tillbaka allt jag någonsin sagt om kärlek. Jag hade ingen aning!

Men jag är fortfarande jag. Jag är fortfarande rädd för förhållanden, jag vill inte ha ett förhållande de närmsta 3 åren, och jag är noga med min integritet. Jag ville ha honom. Han ville inte ha mig. Herregud. Jag har skinn på näsan. Måste bara få distansiera mig först.

Så det är det jag gör nu. slickar såren.