Jag hade ett roligt samtal med min vän igår. Vi har killproblem. Eller rättare sagt, hon har killproblem. Jag å andra sidan har inga killproblem. Nej vi kom fram till att jag blivit befriad. Och aldrig tidigare har det varit så lätt. Jag har blivit fjäderlätt. Men, lyckan varar inte för evigt. När man äntligen får lite frid med kärlekslivet så ska studierna gå åt pipan. Jag känner stress. Inlämning på onsdag, stockholm på tisdag, avskedsfest på måndag. Jag - har - inte - tid. Längtar så mycket tills mina två grejer är inlämnade! Men det rullar på fint ändå, ni vet, livet. 

Åter till min vän. Fel killar faller för henne. Vad gör man? Vad utstrålar man då? Och hon är dålig på att dissa. Suck. Jag, jag är kung på att dissa. Därför har jag sällan svansar efter mig, men hon, ja hon är dålig på det och har ständigt svansar efter sig. Jag ska lära henne allt jag kan. Det sorgliga är att jag lider med pojkarna som utsätts för hennes -icke-diss. För hon drar ut på det, lidandet. Trevlig en stund, sen nada. Jag låter dom ju fatta på en gång så slipper dom lida i längden. Nej, hennes metoder är way more kallare än mina. Jag tror jag har hittat min överman när det gäller att vara iskall mot män.