Det är sällan jag tappar fattningen, så okontrollerat, men på resecentrum, när bussen körde ifrån mig. Då rann bägaren över och jag snyftade ikapp till envisa tårar. Att sitta i en soffa och försöka styra upp en uppsats med en splittrad grupp, det är inte prio ett på listan. Håll. masken. 

Tror inte det går så bra. 

Jag orkar inte. Får ständigt höra att jag är för ambitiös för mitt eget bästa. Men jag resonerar så här; gör jag inget - händer inget. Och saker måste hända. Det bara måste det.

Jag blir trött på att ta ansvar och inser att jag gillar att bege mig ut på äventyr där ansvar inte finns. Eller iallafall ett annat slags ansvar än det man ställs inför här hemma. Och även om jag är en pedant planerare så drömmer jag om en framtid där jag kan ta en dag i taget. 

peace of mind liksom.