2011resuméienklumputanradavstånd.
Och så blev det tvåtusentolv. Det firades med fantastiska människor och vin, sång och skratt. Det var verkligen fint. De senaste nyåren har ju inte varit något att hänga i granen direkt. Det här var över förväntan. Ändå slog tomheten till, ensamheten och kylan hann ifatt en. Men det var okej.
Så tvåtusenelva; att mitt liv komplicerades totalt när jag träffade en pojke är en underdrift. Att jag aldrig vet vad jag känner är också en underdrift. Och att jag träffade pojkar i ren förvirring, ja det är inte en underdrift. Det är sanning. Men det är så lätt att vara efterklok! Festade, dansade, smög ut i natten, dropade in på morgonen. Varit på sämsta daten, fått kyssar i smyg och fnissat i natten. Undvikit kollektivvänner, klätt på mig i trapphus och så vidare. Galet. Och ja, det känns som ett annat liv. Slutade skolan, flyttade till Göteborg över sommaren och pluggade fotografi. Drog till frankrike och kände saknad.
Hittade mina känslor för dom fanns visst där någonstans. Berusad av glädje att jag faktiskt kunde känna någonting återvände jag till Göteborg och försökte smälta allt och komma underfund med vad jag ville. Men jag visste att jag behövde tid.
Hösten kom och jag började läsa Sociologi, och pojken försvann ur mitt liv då han skaffade flickvän. Kände mig plågad ett tag tills jag kom över det. Ibland är jag tacksam över att vara någorlunda känslokall. Fortfarande förvånad att jag ens kunde drabbas, av kärlek alltså. Då finns det hopp till och med för mig, även om jag ibland tror att allt bara var en lek mellan oss. Hur vet man? Och ytterligare en sak jag lärde mig från honom är att jag behöver tid. Det kan vara nyttigt för framtiden. Så pojken är ute ur bilden och jag börjar fokusera mer på mig. Plugget kom i första hand och jag slet med att klara metodkursen. Jag jobbade med världens bästa grupp och vi klarade oss alla! Grät av lycka när jag fick VG. Började prata med någon, berättade om gamla sår. Gråtit ut. Skrattat. Fyllt 23. Börjat känna smaken av min framtidsvision.
Och vet ni, jag har då aldrig mått så bra. Kära 2012, I'm yours, I'm yours right now.
Så tvåtusenelva; att mitt liv komplicerades totalt när jag träffade en pojke är en underdrift. Att jag aldrig vet vad jag känner är också en underdrift. Och att jag träffade pojkar i ren förvirring, ja det är inte en underdrift. Det är sanning. Men det är så lätt att vara efterklok! Festade, dansade, smög ut i natten, dropade in på morgonen. Varit på sämsta daten, fått kyssar i smyg och fnissat i natten. Undvikit kollektivvänner, klätt på mig i trapphus och så vidare. Galet. Och ja, det känns som ett annat liv. Slutade skolan, flyttade till Göteborg över sommaren och pluggade fotografi. Drog till frankrike och kände saknad.
Hittade mina känslor för dom fanns visst där någonstans. Berusad av glädje att jag faktiskt kunde känna någonting återvände jag till Göteborg och försökte smälta allt och komma underfund med vad jag ville. Men jag visste att jag behövde tid.
Hösten kom och jag började läsa Sociologi, och pojken försvann ur mitt liv då han skaffade flickvän. Kände mig plågad ett tag tills jag kom över det. Ibland är jag tacksam över att vara någorlunda känslokall. Fortfarande förvånad att jag ens kunde drabbas, av kärlek alltså. Då finns det hopp till och med för mig, även om jag ibland tror att allt bara var en lek mellan oss. Hur vet man? Och ytterligare en sak jag lärde mig från honom är att jag behöver tid. Det kan vara nyttigt för framtiden. Så pojken är ute ur bilden och jag börjar fokusera mer på mig. Plugget kom i första hand och jag slet med att klara metodkursen. Jag jobbade med världens bästa grupp och vi klarade oss alla! Grät av lycka när jag fick VG. Började prata med någon, berättade om gamla sår. Gråtit ut. Skrattat. Fyllt 23. Börjat känna smaken av min framtidsvision.
Och vet ni, jag har då aldrig mått så bra. Kära 2012, I'm yours, I'm yours right now.
Kommentarer
Trackback
