Jag skriver, raderar, suddar ut. Gör ett nytt försök, skriver, suddar, radera, delete. Men det är svårt att hitta orden, det är svårt att leta djupt inom sig för att hitta de där bra, ljusa stunderna. Allt blev plötsligt svart. 
Men sen vaknar man. Sakta hör man hur hjärtslagen kommer tillbaka. Man slår upp ögonen. Hör hur andetagen blir jämna och pulsen stabiliseras. Och man reser sig upp och går vidare. Vardagen är både en käftsmäll och räddningen.